”Smack, smack, smack.” Kanske hände det redan efter det tredje slaget. Eller så var det efter det fjärde slaget på sandsäcken som tårarna började rinna. Maria befann sig på sin första boxningsträning och började gråta hejdlöst. Inte alls av smärta, utan av något annat. Så hon fortsatte. Avslappnade armar, snabba slag. ”Smack, smack.” Boxningen tycktes frigöra något. Hon hade aldrig tränat förut men det här var helt rätt. Maria kände hur hon blev starkare. Självförtroendet växte och gav henne kraft att orka i träningshallen. Och framförallt hemma, där hon vantrivdes och blev utskrattad för sina idéer om feminism och jämlikhet. Det här borde fler av mina tjejkompisar göra, tänkte hon. Men i Malmö är bara en tredjedel av de unga idrottarna tjejer. Dans (där de flesta utövarna är tjejer) är inräknat i statistiken från Fritid Malmö. Enligt en undersökning som Region Skåne gjorde förra året uppger var tredje tjej som bor i Malmö och går i sjätte klass, i nian eller årskurs två på gymnasiet att hon aldrig rör sig på sin fritid så hon blir svettig eller andfådd. Även delaktigheten påverkas. I rikare stadsdelar, som Västra innerstaden och Limhamn-Bunkeflo, uppger visserligen fler tjejer än killar att de varit med i en förening senaste tolv månaderna. Men i fattigare stadsdelar som Fosie och Rosengård säger ungefär var tredje gymnasietjej i årskurs två att hon inte varit med i någon förening eller organisation senaste året. Vad är orsaken? Småbarnspappan Markus Thornell anser att många föreningar inte ens visar något intresse för flickor. När hans fyraårige son fick en inbjudan av den lokala fotbollsklubben BK Olympic reagerade hans två år äldre dotter Selma. Hon, som älskar fotboll, hade aldrig fått någon inbjudan av en klubb. Men den yngre brodern som inte är intresserad av sporten hade alltså redan fått ett brev med sitt namn. I maj skrev Markus Thornell en debattartikel i Sydsvenskan och kritiserade att flickor inte får träna med pojkarna i klubben. ”Du har ingen stake”, skrev då en klubbledare till honom via Facebook. –  Ingen skugga ska hamna på tränarna för det är fantastiska tjejer som leder tjejgruppen där. Det enda jag begär är att killar och tjejer bjuds in på lika villkor. I fjor drog BK Olympic igång en flickverksamhet. Tjejerna fick inte träna i fotbollsskolan med killarna utan spelade bredvid. – Flickorna som varit med i fotbollsskolan har nästan aldrig fullföljt eller stannat kvar i föreningen, vilket måste vara huvudmålet för att få igång en fungerande flickverksamhet, har klubbens konsulent Leif Isie tidigare sagt till Sydsvenskan. Markus Thornell köper inte argumentet att klubbar inte satsar på flickor för att tjejer slutar eller inte har intresse. När han letade efter en klubb åt dottern visade det sig att BK Olympic har den största flicksatsningen i närområdet. Ingen av de andra tog ens emot flickor. –  De borde analysera varför flickor slutar eller inte ens börjar. Det kan ha att göra med att de tidigt får en signal om att de har sämre förutsättningar. Tänk om kulturskolan skulle skicka brev om att alla killar kan komma och spela trummor, det skulle ingen acceptera, säger han. En stor Malmöklubb som aldrig har haft en varaktig flickverksamhet är FC Rosengård. Enligt föreningen, som bara av det kommunala bostadsbolaget MKB har fått omkring en halv miljon kronor i sponsring sedan 2009, är föräldrarna ofta problemet. –  Traditionellt har de satsat på sina söner. Det är svårt för flickor att träna efter skoltid och föräldrarna vill att de ska ha kvinnliga ledare. Jag har själv hämtat en flicka som ville spela men hennes pappa ville inte släppa henne till träning, säger Isa Skendorovska, assisterande tränare för damlaget. För några år sedan var flickverksamheten på gång inom klubben. Då var det eldsjälar, spelare, som själva lockade flickor till Rosengårds ip. Omkring 150 tjejer kom till träningarna, men enligt spelare visade klubben inget större intresse. Andra säger att kvinnliga ledare saknades. Trots att damfotboll bara slås av herrfotboll vad gäller antalet utövare i Sverige läggs många lag ner runt om i Skåne. En ledare i Lommaklubben Nike berättar om nya spelare som kommit från Åkarp som lade ner sitt damlag i våras. Två av dem hade i sin tur nyligen börjat i Åkarp. Deras förra lag, Backarnas FF, lades ner i vintras. Fotbollen speglar tydligt hur olika killar och tjejer värderas. Det anser idrottsforskaren Jesper Fundberg. –  Ta bara Fotbollsakademin i Malmö, som har tjugotvå platser för pojkar men bara sex platser för flickor. Flickor och pojkar har helt olika villkor och bekräftas på olika sätt. När LDB FC Malmö vann serien fick de inte guldhattar, de fick guldtiaror. Jesper Fundberg bekräftar att tjejfotbollen är medelklassens arena. Under flera år var han själv lagledare för ett av LDB FC Malmös flicklag och mötte då bara lag från områden som Limhamn, Vellinge, Höllviken och Klagshamn. –  Ibland hör röster om att vi inte vet varför ungarna slutar spela. Men om man försämrar villkoren och höjer avgiften, då vet vi att de med minst resurser slutar först. FC Rosengård-spelaren Rana Ashak har idrottat i hela sitt liv. Innan hon kom till Sverige spelade hon i basketlaget Al Wehda i Syrien och när familjen flyttade till Libanon tävlade hon i friidrott. – Idrotten är varken kvinnlig eller manlig. Jag satsar på fotbollen för när jag spelar känner jag att jag älskar livet. Att gå ut på plan och kämpa, fokusera, ge allt, den känslan kan jämföras med när du är riktigt hungrig och tar de första tuggorna, säger hon. Fotbollen är en viktig del av Rana Ashaks liv. Hon håller på FC Barcelona och säger att hon vill satsa på sporten, ge allt på träningarna och hjälpa Rosengård att vinna serien. –  En stark kropp ger ett bra sinne. Min mamma har alltid sagt att jag har talang för idrott och att jag ska satsa. Dessutom kan jag ändå inte sitta still. Men det finns också tjejer vi träffar som inte idrottar och säger att de själva inte skulle låta sina framtida barn att sporta. Flera anser att det är farligt för unga kvinnor att vara ute efter skoltid. Enligt Lars Antin, ordförande för KFUM hälsa och idrottsförbund, har föreningar ringt honom och sagt ”släpp dem [flickorna] inte för fria, då stänger föräldrarna dörren”. Han tror att föreningarna måste hitta andra sätt än de traditionella för att locka tjejer. – Killarna är mer tävlingsinriktade. Vi måste hitta en annan form av verksamhet. Man vill inte säga matlagning ... men när vi hade dans så lockade vi många tjejer, säger Lars Antin. Maria, som inleder det här reportaget, håller inte med. – Det är inte sant att tjejer är mindre tävlingsinriktade. Tvärtom. Min erfarenhet är att tjejer tävlar och jämför sig med varandra hela tiden, säger hon. Bara en av Marias klasskompisar i gymnasiet idrottar. Några går på gym efter skoltid. När vi ses igen har Maria inte boxats på ett tag. Hon känner sig svagare och säger att hon mår sämre. Hon försöker vara så lite hemma som möjligt. När hon var på boxningen fick hon ut sin stress och ilska. – Ibland blir jag mest arg på hur samhället är uppbyggt, hur det är att vara tjej. Jätteledsen och arg faktiskt. När jag idrottar får jag energi till att inte bara gnälla utan också vilja göra något åt problemen.

Fotnot: Maria heter egentligen något annat

Låt oss ta allt det positiva först. Det här var ett toppmöte som innehöll tempot, skönspelet, de få forcerade misstagen, den önskade dramatiken – och den oönskade.

Nog såg det ut som att Marta sprang bort all spänning i allsvenskan första kvarten, när brassestjärnan blixtsnabbt utnyttjade Amanda Ilestedts misstag till 1–0 och sedan sköt från höften som bara hon kan till 2–0.

Hade hunnit tänka på hur saknad Anja Mittags målform från i fjor är i LDB FC Malmö, när hon replikerade i två blixtrande attacker. Världsklass på båda håll – och Anja Mittag är en av de många spelarna på planen som om några veckor gör upp i EM.

LDB-ledningen ska nog tacka Tyskland för att de faktiskt tvingat hem henne till landslagsläger mellan de allsvenska matcherna, för något har hänt – klippet i steget och hungern att avsluta var tillbaka.

Det var alltså svenska, danska, holländska, isländska och tyska EM-stjärnor på planen och visst väntar en fantastisk fest i sommar.

Sett till de svenska, tycker jag att en spelare i vardera laget visade hög EM-form i var sin halvlek.

Tyresös Caroline Seger var härskarinnan på mittfältet i första halvlek – Lina Nilsson kom tillbaka och visade i andra halvlek backspelet som vi nästan trodde hon tappat bort den här säsongen.

Holländska landslagsledningen kunde nöjt konstatera att Manon Melis äntligen fått upp farten, medan det för den isländska blev en mardrömskväll.

Thora Helgadottir startade trots en skada i vänster knä och linkade av planen på grund av en skada i höger lår. Var det en EM-dröm som krossades?

Så var det de tre sakerna som (nästan) saknades.

Ska någon räknas som vinnare, så är det väl Tyresö, som höll avståndet i toppen.

Det är fullständigt obegripligt att det i fotbollslandet Skåne bara är 1 358 personer som vill se en sådan här match.

Domarna i damernas allsvenska är ofta bra – ända tills det bränner till.

Pernilla Larsson klarade inte att hålla matchens nivå. Brast i spelförståelse gång på gång, läste inte avgörande situationer. Värst var faktiskt när hon efter en krock i Tyresös straffområde blåste av direkt med hänvisning till huvudskada, i samma sekund som Anja Mittag skulle skjuta i fritt läge.

Det var förståeligt att det blev ganska hett bland dem som trots allt fanns på läktarna.